Du står och vrider dig irriterat
lyssnar på suset från det dånande vattenfallet
ser hornhinnor pressade mot plexiglaset
i tunnan på väg mot kanten
Du vänder dig om för att beskåda
de genom okunskap förnedrade massorna
de skriker ut sin upphetsning
i ett vrål av osammanhängande alfabet
Du vandrar bort längs stigen
ler mot den molntäckta solen
klackarna klapprar mot de svarta kullerstenarna
uthuggna ur de vänliga människornas hjärtan
Du vrider dig irriterat
hör ljudet av uppspärrade kranium
hör sjunkande tunnband som saknar sina barn
hör osammanhängande alfabet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar